Tack för att just du kom in i vår familj …….

wp-1487325684547.jpg
Två veckor har gått……Jag har svårt att hitta orden ……..det finns inga ord som kan beskriva  hur ont det gör, hur obegripligt ofattbart chockartat det är att vakna upp till en telefonsignal och hela livet är förändrat, och ändå är det inte jag som tagit den största smällen, det är min dotter som står ensam kvar, som efter ett oförlåtligt misstag av akutmottagningen vaknade tidigt en morgon och blir smärtsamt medveten om att hennes älskade Marcus inte andas längre, det är f-n inte ok någonstans det som har hänt.
fb_img_1486310620933.jpg

Jag vill ändå försöka skriva ner några rader till dej Marcus, jag vill tacka dej för den tid du tillhörde vår familj, för att ni tillsammans var på väg att skapa er en framtid, även om stigen mot målet inte var spikrak så fann ni styrka i den kärlek ni kände för varandra.
Det fanns ingen som såg er tillsammans som inte såg kärleken er emellan.
fb_img_1486310636149.jpg

Nu hoppas jag att du sitter däruppe på en molnkant och håller ett vakande öga på Angelica, att du skickar henne styrka och tro så att hon orkar ett liv utan dej vid sin sida.
Vi, och främst Angelica ska leva med alla frågetecken, med skuldkänslor som gräver djupa hål i våra sinnen, vad hade hänt om vi handlat annorlunda?
Allas lika värde är bullshit när det kommer till den krassa verkligheten.

Har man inte följt livets stig alldeles precis efter samhällets normer och regler så har man redan en stämpel i pannan, då får man inte samma vård som om herr Svensson kommer in med samma symtom.
Jag kommer alltid att ångra att jag inte vägrade ta med dej hem den där morgonen på akuten, då du förmodades vara kraftigt drogpåverkad, men det vi inte visste då var att en blödning i din hjärna gjorde dig förvirrad och att om akutvården fungerat och om dom läst din journal skulle dom agerat annorlunda.
En del av händelseförloppet får polisen som skjutsade dej till akuten ta på sig, dom hade redan bilden klar för sig vilket säkert färgade det bemötande du fick av mottagande akutpersonal.

Vad tillför en polisanmälan om felbehandling, en lex Maria och anmälan från anhöriga för roll egentligen, mer än att det känns mikroskopiskt bättre att få knäppa vården på näsan på att dom vårdade utifrån vad dom trodde, inte utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, och att respekten för alla människors lika värde inte fanns när den så desperat behövdes den där morgonen på Sundsvalls akutmottagning.
Du finns inte längre här hos oss, en liten kille har förlorat sin pappa, det finns familj och vänner som inte förstår, hur kan man ta in att döden kommer så fort och oväntat?

Det är mycket som är konstigt i den här händelsen, motstridiga uppgifter både från polis och akutpersonal, ni på akuten som skjutsade ut Marcus till bilen i en rullstol, sover ni gott om natten?

Ni som vägrade ta ett drogprov när Angelica bad om det, hon ville veta vad han tagit då hon aldrig sett honom i det tillståndet, nej det hade ni inte tid med, men ni var ju väldigt övertygande när hon frågade om hon vågade ta hem honom i det skicket ” han ligger väl inte hemma och dör” ? nej det var ingen fara ………
Vet ni vad, det var precis det han gjorde, han somnade och vaknade aldrig upp igen, det kan ni fundera över nästa gång det kommer in nån som ni sätter en stämpel på i pannan direkt utan att ens reflektera över att det finns andra bakomliggande orsaker till att någon uppträder desorienterat.
Ni har väl en handlingsplan som heter ”rädda hjärnan” som ska kicka in vid misstänkt huvudtrauma, eller är den skrotad också som all annan vård som fallerar?
Lägg den stämpeln åt sidan och behandla alla lika ……och ids ni läsa journaler, som vi är helt övertygade om att ni har gjort,
då borde ordet Waran i kombination med dom stora yttre blåmärkena Marcus hade fått alla varningsklockor att dåna på full volym?
Nu lämpade ni över den bördan på oss som står kvar i vanmakt, vi som inte kom på det där och då, vi som inte krävde att ni behöll honom,
vi får leva med den skulden, jag hoppas att det känns för er också, er nonchalans dödade Marcus, en kille mitt i livet, jag blir så galet arg när jag tänker på det, och det gör jag dygnet runt, ilska, sorg, frustration mal sönder mig på insidan, jag kan inte ens förstå hur det känns för Angelica.

Det är som en dålig film, det kan bara inte hända, men det gjorde det, och varje gång jag ältar om och om igen hur jag skulle ha gjort så förändrar det ingenting, det som inte fick hända har hänt, och det går inte att backa bandet eller skriva om slutet hur gärna jag än vill.
Jag ska med glädje minnas alla utflykter när ni bodde hos oss några månader, lyxen att ha en egen gräsklipparman, en duktig kock i köket och hundarna som fick många fler promenader när du och Angelica tog på er den uppgiften.


Och förvåningen över hur mycket Coca cola en person kan bälga i sig och micron som blev en popcornsmaskin.
Och jag ska vara dig evigt tacksam att jag fick tillbaka en dotter som har hittat sin plats i tillvaron, som har skaffat sig ett jobb och en tro på sig själv, det är inte rättvist någonstans det hon får gå igenom nu.
Och hur vi skrattade åt din obegripliga rädsla för katter, men jag tror den botades något i alla fall, Lillrö´a och Tess jobbade hårt på att bli accepterade.
En snäll och omtänksam kille som packade en ”doggybag” med julmat på självaste julafton och åt den tillsammans med Angelica och den person du jobbade hos för att hon inte skulle sitta själv hela julaftonen, vem som helst annars hade rusat in och värmt lite mat och sen rusat ut igen för att fira jul hemma hos sig själv.
Och hur du bara någon vecka tidigare kämpade och bråkade med vårdpersonal för att Angelica skulle få hjälp och vård för sina svåra gallstensanfall ……..på samma akutmottagning som sedan utan en uns av eftertanke skickar hem dej för att dö.
15380675_10154189128966274_4746368344973110082_n

Tänk vad lite vi vet om vad morgondagen har i sitt sköte, det kan tyckas som floskler att vi ska ta vara på de dagar vi har tilldelade, men ingen av oss vet när vår sista dag är kommen.
fb_img_1486265067853.jpg

I förhållande till vad som hände med Marcus så känns det ganska futtigt att bryta ihop över ett uselt röntgenresultat, men det gjorde jag i början på denna vecka, för det var inte alls väntat, och rädslan över att förlora Qross också blev droppen som fick bägaren att rinna över, det har varit en mardrömsstart på året, det kan omöjligt bli sämre.
Livet bjuder på den ena käftsmällen efter den andra, nu måste det väl ändå stå nån annan på tur för att agera boxboll åt det som ödet har i beredskap…….
Jag lovar dej Marcus att fortsätta ta hand om och stötta Angelica, nu har hon flyttat in på flickrummet och där får hon läka i lugn och ro så tar vi en dag i taget.
Sova, äta, jobba och hitta ny mål och meningar med tillvaron.
fb_img_1460521386097

Sov gott Marcus, vi har varit med om dig , vi kan aldrig förlora dig ……………….. ❤

 

Annonser

2 thoughts on “Tack för att just du kom in i vår familj …….

  1. Åhh vilken hemsk upplevelse. Känner sorg å ilska när jag löser vad du skrivit.
    Skickar en jätte tröst kram.
    Sköt om er. Krama varandra.
    /Karin

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s