Inför 2017 skrev jag så här om 2016:
”Jag kan inte komma på något som varit tungt och jobbigt detta år för mej personligen faktiskt? men det var väl kanske jag som stod på tur för ett år utan oro och bekymmer”
”Min önskan inför 2017 är att det tuffar på i samma spår, dumt att byta riktning nu när vi är på banan igen”

Med facit i hand så spårade vi inte bara ur, hela tillvaron blev en katastrofplats där i början på februari, och om jag stod på tur för lite fridens liljor i tillvaron så var det tydligen någon med mycket vassare armbågar som knuffade mig ur den kön.

Och nästa förfärliga händelse slog till redan i slutet på månaden efter, ett ganska snabbt sjukdomsförlopp och plötsligt fanns inte liten farbror vid min sida längre.

Och varför inte avsluta året som det börjat?
Dumt att avvika  från den stig jag tycks ska vandra på 2017?

Åkte iväg för att jobba på juldagen, inget konstigt med det, det som var konstigt var att vi var två personer i tjänst, det brukar vi inte vara på helger och röda dagar, men denna gång var det ju himla bra.
Vi går iväg vid fyratiden för att besöka en brukare, eftersom det snöat ymnigt i några dagar så fanns inte is och halka i min sinnevärld, detta gjorde att jag inte alls var beredd på isen som gömde sig under snön, halkade och föll handlöst bakåt och huvudet fick ta första smällen, och det small kan jag lova!
Jag skrämde nästan vettet ur min kollega och själv låg jag där på rygg och fattade inte vad som hade hänt?
Det pirrade som sockerdricka i armarna och jag var lite groggy, kände på skallen och det var en stor bula, fortsatte att gå men insåg att jag måste ledas av kollegan då jag gick ”krabbgång” och drog åt höger när jag försökte gå rakt.
Tog mig åt bakhuvudet igen och då blev hela handen full i blod, inte bra!
Min kollega skjutsade mig till akuten där jag blev omhändertagen ganska snabbt, illamående och yr i bollen.

8 stygn i ett 6 cm långt jack blev resultatet av den vurpan.
Så många isiga gator jag stapplat fram på beredd på att halka, och ramlat har jag gjort men då har jag varit beredd, nu var jag inte det och därför hann jag inte parera, jag kan fortfarande höra och känna dunsen av huvudet mot isen.
Att åka tillbaka på jobbet och fortsätta jobba mitt dygn insåg till och med jag att det var en mindre bra idé, Läkaren ville att jag skulle ha nån som kollade till mej om tillståndet förvärrades.
Så kollegan fick skjutsa hem mig i min bil och Björn fick skjutsa tillbaka honom på jobbet där han fick ta över mitt dygn istället för att gå hem.
Synnerligen obehaglig känsla att försöka röra sig framåt men slira iväg åt höger.
Yrseln har suttit i några dagar, jag har varit väldigt trött och fått ont i huvudet vid ansträngning, men nu så börjar det väl reka till sig, men helgens jobb har jag sjukskrivit mig ifrån, ingen tackar mig för att jag först nästan slår ihjäl mig på jobbet och sen går och jobbar utan att vara riktigt hundra.
Så istället för att sova på jobbet i natt så ska jag sova i min egen säng, och det kan vara nog så bra.
Eftersom jag som vanligt skulle ha jobbat nyårsafton så är det inget galej planerat, en stilla hemmakväll passar alldeles förträffligt.
Så så kan det gå, fort och snabbt så ligger jag där med näsan i vädret och tackar den som tackas bör att jag kunde kliva upp igen.

Så 2017 kan väl läggas till handlingarna som ett j-vligt onödigt skitår, HEJDÅ!

Men, det har ju faktiskt hänt roliga saker oxå, Angelica har fått fast jobb, kämpar på och väntar på att det ska lösa sig med lägenhet.
Och så kom ju Majken! Vem hade sett den kantbollen komma?

Så löjligt söt att man fick ont i tänderna, precis vad vi behövde för att slicka såren.

Om Qross är en gosehund så vet jag inte vad vi ska kalla Majken?

Mina lyckopiller!

Nu tänker jag inte önska ett endaste dyft inför 2018, för det funkar uppenbarligen inte, en önskan är något man vill ska hända men som troligen inte gör det.
Så nu KRÄVER jag faktiskt att 2018 plockar upp spåret vi var inne på 2016 och glömmer att det har varit ett år där emellan.
I alla fall det som var skit och elände, ljuspunkterna vill vi minnas, och självklart är de som inte längre med oss kvar i sin del av våra hjärtan som ingen annan har tillträde till.
Jag KRÄVER även att när den där jobbiga dagen i maj kommer som stavas röntgen så är det dags för UA på alla fyra fina spirorna, något annat är f-n inte OK !

Synd om hussen som fått ta hand om skottning själv.
Snö har vi ju fått, löjligt mycket, och någon skidåkning har det av förklarliga skäl inte blivit den senaste veckan, skidkamraterna och hussen har åkt, jag tog en stilla promenad för att få lite luft och hundarna sprang fram och tillbaka mellan skidåkarna och mej, så motion fick dom hur som helst.
Igår lastade vi skidorna för att göra ett försök men det var alldeles för mycket snö, det var inte ens någon mening att försöka då det blivit alldeles för tungt för hundarna att springa i, det är skillnad på snö och snö.
Och själv bör jag nog ta det lugnt någon dag till känner jag, är som tur är ledig hela veckan som kommer så sen borde jag vara i form för lite jobb igen.

Här parkerade vi bilarna för nån vecka sen och åkte skidor på plogad väg, hoppas dom plogar igen!

Jahaja, det var min gnällblogg om året som gått, men nu när jag lagt in vissa krav om nästa år så kan det f-n bara bli bättre ………eller?
Gott slut och ett Gott Nytt 2018 ❤ / AC