Hallå!
Lusten att blogga har sjunkit som en gråsten i en mörk skogstjärn …….jag tror om jag får våga mig på en analys att jag tappat lite av min identitet när prefixet ” busbullens matte” helt plötsligt inte längre existerar, det går inte att med ord beskriva hur annorlunda allt har blivit.
Jag älskade min tokiga hund alla dagar i veckan och nu har det på nåt vis dragit efter och landat i sinnet att han finns verkligen inte med mig längre, och jag var inte redo för det avskedet.

Nu kan jag ju inte välja utan jag får förhålla mig till den verklighet jag lever i, jag är iofs en självlärd expert på det ämnet men det gör ju inte smärtan mindre.

Jag erkänner att jag skäms när jag tänker tanken vad lättsamt allt har blivit, det var verkligen inte jag som önskade livet ur honom, jag hade prisat varje dag i flera år framöver bara han hade fortsatt att bumpa vid min sida, men nu ville det sig inte så och här står jag kvar med den lättsammaste underbaraste hunden jag kan önska men det är svårt att ta till sig det utan skuldkänslor.

Någonstans vet jag ju att det är så här det ska vara att ha hund, enkelt och okomplicerat, en hund som ligger kvar när jag öppnar grinden i bilen, en hund som jag kan ha med i alla sammanhang utan att han skruvar upp sig till ohanterliga nivåer, som är lugn och trygg och som alltid får beröm för sitt lugn i möte med andra hundar, senast häromdagen fick han en liten Schnauzerdam att bli helt betuttad, en dam som normalt inte gillar andra hundar med som föll som en fura för trulig liten farbrors charm.
……och den charmen består i att han är så sjukt ointresserad vilket triggar igång intresset.

Jag är inte van det, jag minns verkligen inte hur mina andra hundar har varit men jag vet till 100 % att ingen var som busbullen.

När det kommer på tal i olika sammanhang så pratar jag alltid om mina hundar ………min hund heter det väl när man bara har en.

Jag saknar inte en till hund …….jag saknar ASTON !
Så nu jobbar jag för fullt med mitt eget dåliga samvete, jag måste tillåta mig att vara glad för den hund jag har, att glädjas över att Lukas är precis allt jag har önskat dom gånger jag har haft armar som nykokta spagetti när Aston och jag har haft en liten meningsskiljaktighet.

Jag hade ork och energi för flera år till med min plusmeny med extra allt med ödet ville annorlunda.

Trulig liten farbror håller i alla fall vikten nu, det var ju lite halvjobbigt läge att gå in till veterinären för en viktkoll då vi inte längre kan gömma oss bakom att han äter upp Astons mat också.
Han hade faktiskt gått ner ett halvkilo trots att det kompenserats friskt med extra gotta.
48.1 kilo är snudd på matchvikt, 47-48 kg är idealvikt men det är helt ok med denna vikt och då Mats veterinären tycker att han är helt ok på en ”flygande besiktning” i väntrummet så är jag mer än nöjd!

Han fortsätter att äta ”bantningsfoder” till frukost, RC´s Satiety, vi var på en föreläsning igår om artros och då var det 20 % på veterinärfoder så då shoppade jag lös på 2 säckar plus att jag vann en vaccination a`420 kr så jag hade min black friday igår faktiskt!
Till middag får han Fodax färskfoder, i den bästa av världar skulle jag önska att han kunde äta det alla mål men det funkar inte just nu, vi får se om det går att styra över så småningom, det känns som att han rör sig mer nu som ensamhund då han i princip alltid är lös och ledig.

Och nu börjar nog vän av ordning att skruva på sig och undra när jag ska återkoppla till rubriken
” traditioner” så jag kastar mig väl raskt över på detta ämne.

Vi svenskar verkar ju vara extremt skitnödiga och oroliga över att alla våra traditioner utarmas och försvinner.
Jag är nog extremt trögtänkt för jag hänger inte riktigt med i resonemanget, är det inte upp till den enskilde personen / familjen att hålla kvar vid traditioner?
Hur firar du/ni jul tex?
Personligen så har jag modifierat traditionerna i vår familj genom åren. När jag fick egna barn så körde jag på i samma anda som jag var uppväxt med, dvs att ”julen” uppstod som av en händelse kvällen före julafton när barnen somnat, för att rosiga glada barn skulle vakna upp till en klädd jultall och ett pyntat hem …….och en aptrött mamma.
Vilken befrielse att pynta flera veckor före och ha en mysig uppesittarkväll kvällen före julafton.

När barnen växte upp och det blev hund i familjen igen så rationaliserades tallen bort när Lukas flyttade in, för jag orkade inte parera ett träd till med kompostgaller för att det återigen var en valp i huset, så himla enkelt allt blev utan barr!
För något år sedan föreslog jag att skrota julmaten, att äta en god middag istället för alla ”måsten” på julbordet, som åker ut och in i kylen tills det är uppätet.

Ingen har påverkat mig i min syn på julen, jag skiter högaktningsfullt i vilken som är julvärd i tv-rutan, jag har sällan haft tid att se på tv när det stora julbordet skall förberedas.
Jag bryr mig inte ett smack om hur ni andra väljer att fira jul, jag förutsätter att ni är vuxna nog att ta egna beslut i den frågan, och om nån annan hintar på FB om att julen och skinkan är i fara så LOVAR jag att ni får göra precis som ni vill i alla fall. det är helt säkert!
Ni behöver inte gå i spinn över vem som sitter i tv´n och på ett professionellt sätt gör julafton till en trevlig stund, jag förstår inte kopplingen amerikansk tecknad anka/ religion ??
Visst ska vi värna om traditioner, men någonstans längst vägen kanske det är dags för en uppgradering även i nutid?
Backa några hundra år och påskriset stod för husfaderns prygel av familjen, känns klart bra att vi uppdaterat på den fronten!
Handen på hjärtat så är det väl inte många högtider som firas för deras egentliga mening, vi firar väl mest extra lediga dagar?
Och denna hysteri runt Lucia, det har jag skrivit om tidigare, alltså från vilket land kommer Lucia ?

Vi har sannerligen inga problem med att ta till oss nya traditioner från andra länder, vi sväljer både Halloween & Black Friday från stora landet over sea utan att blinka …….märkligt!

För att återgå till jul så är det väl den mest ångestframkallande högtiden på hela året?
Lucia & jul går hand i hand, det ställer höga orimliga krav på familjer som lever på marginalen, att inte vara annorlunda, att poppa upp på dagis i lucialinnet eller pepparkakskostymen som familjen egentligen inte har råd med, att en stor del av svenska folket förköper sig på julklappar och julmat nämns sällan i debatten om att bevara traditioner.
FB översvämmas av grupper som genom insamlingar stöder familjer i julhysterin, dom som inte har pengar till varken julmat eller julklappar, jag ser inget värde i att bevara den formen av jul.
Jag tycker faktiskt att var och en återigen, jag har bett om det förut, att fundera på hur det påverkar er direkta vardag att världen är i gungning?

Självklart skapar det oro och funderingar, men jag hoppas och tror att den generation som växer upp nu gör det i en omfamnade miljö, det finns inte andra klassens människor, det är ALDRIG OK att behandla andra människor som ohyra, jag säger det igen, jag fostrades i min skoltid att aldrig tillåta att förintelsen upprepar sig …….det verkar glömt nu.

Vad är det som får folk att gå i spinn över att nån förskola i en helt annan del av landet än där man själv befinner sig bestämmer sig för att ombestämma sig i firandet av Lucia?

Och varför självdör trådar på FB när såna som jag kommer med motargument?

Jag har inget svar på vad som händer i världen just nu, men det gör ont i hjärtat att jag har så många vänner på FB som är så extremt egocentriska och inskränkta, som villigt delar allt från främlingsfientliga sidor utan att ens reflektera över innehållet ……..det är i alla fall vad jag väljer att tro, om ni på fullt allvar är oroliga för julskinkans vara eller inte vara och därför vill att vi ”kastar ut packet” ¨så kan jag bara beklaga.
I min sinnevärld så behåller jag dom traditioner som jag vill, i den form jag vill, oavsett vad andra säger.
Jag tror inte för en sekund att våra traditioner är i fara, för dom blir ju vad vi gör dom till, sen att det blir förändringar i skola och i det offentliga rummet är väl bara en del i utvecklingen?

Låt inte det mörka och det negativa ta över, det bränner sjukt mycket mer energi än att försöka se det positiva i tillvaron.

Idag var jag på Citygross, när jag står i köttdisken och väljer ut dom smarrigaste märgbenen till Lukas så står det en försynt utländsk man bredvid mej som ber om ursäkt att han stör på knagglig svenska men kan jag möjligtvis tala om ifall det är griskött som han håller i sin hand?
Hur många pluspoäng hade jag fått om jag hade kunnat lura på honom fläsk?
Nu var det inte gris utan nöthjärta han höll i och jag försäkrade honom om att det inte var ”PIG”
Och det gjorde faktiskt inte ont någonstans och inte påverkade det min plånbok heller ……konstigt!

Ha en fin första advent, det tänker jag ha ! / AC