Livet ändras och vi med det.
Jag är fortfarande arg och frustrerad över att min bästa busbulle inte bumpar bredvid mig på promenad och slemmar ner mina kläder, men att gräva ner sig i ältande har aldrig varit nåt vinnande koncept och som person är det inte heller min cup of tea.
Jag har fått tillräckligt många citroner av livet för att inse att saker kanske inte blir direkt bättre av att göra lemonad av det sura men med lite socker blir det i alla fall lättare att svälja.
Nu är det en ny tid, jag har en hund kvar som fortfarande behöver tonvis med kärlek, och jag har två kattfröknar som livar upp mina dagar.

Fröken Tess har ju varit en egensinnig liten dam som gärna sover för sig själv, inte kommer och söker upp för lite mys ………det ändrades över en natt när Aston lämnade oss.
Hon kommer och kryper upp i famnen, kurrar och myser, som om hon fattat att nu får jag kamma till mej och bjuda till lite.

Smilla är så kelsjuk så det blir nästan för mycket istället ❤


Natti natti på Bågevägen.
Jag tror faktiskt att vi kan säga att dom bor mer här och gästspelar hos sin husse.
Så nu har jag döpt om mig till matte till dom också istället för farmor.

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas, vi vet inte vad som väntar runt hörnet så var rädd om den tid du är tilldelad.
Jag försöker tänka så, att göra saker för min egen skull i första hand och sen kan jag fördela den energi som finns kvar till andra.

Vissa saker i livet är svårare än andra, och för den som inte vandrat i samma skor kan det säkert vara svårt att förstå.
Jag har haft några månader på mig att bearbeta det faktum att min dotter har valt bort sin familj.
Vi har inte längre någon kontakt, det finns varken ett telefonnummer eller en adress.
Hon vill ”skydda” oss ….?
Men älskade barn, verkligheten fungerar inte så, jag kan inte glömma bort dej, du är född ur min kropp och jag har burit dej under mitt hjärta i 9 månader och 4 dagar och mitt hjärta kommer att slå för dej så länge jag lever.

Så sätt ingen stämpel på mej för att jag skrattar, du ser inte in i mitt hjärta för där är det inte lika muntert.

Vi väljer själva och jag väljer livet, jag väljer att ta vara på varje dag för inget förändras till det bättre för att jag kryper in under täcket för att försöka undkomma verkligheten.
Som jag också skrivit förut så har jag inget behov av att prata om detta om jag inte själv tar upp det med den som jag vet förstår.

Så Carpe Diem …….och hur kan man misslyckas med det när man drar iväg på en liten utflykt?

På tur med Diva och matte Kicki, Thaipaviljongen var stängd för säsongen men Kicki flörtade in oss så att vi fick ta lite bilder.
Det fasta 50 objektivet ger ju fantastiska bilder om jag får säga det själv, men det är svårt att vänja sig av med att kunna zooma, nu måsta jag fysiskt förflytta mig för att få med det jag vill ha med på bild, löjligt mycket enklare att vrida på objektivet.

Den här bilden är inte med det fasta objektivet, också fin men det blir finare med den oskarpa bakgrunden.
Och visst, det kan jag säkert få till med detta objektiv också om jag anstränger huve ´ lite men just nu balanserar jag på kanten till vad jag förmår tar ta in så det får bli en annan dag.

Det är sådana här´a småsaker som att åka på utflykt med bara en hund som gör stor skillnad i det ”nya” livet.
Aston var som ett gökur där bak i bilen, redo att poppa ut och kolla läget.
Lukas ligger stilla kvar och jag får be honom att hoppa ut.
Han rör inte ett hårstrå när Kicki öppnar bakluckan och sen grinden för att låta Diva hoppa in, en konstig ovan men faktiskt skön känsla!

Även Vättaberget var folktomt men inte oss emot!

Nyfiken trio fotad genom bilfönstret.

Ett stopp vid ”Utsikten” när vi ändå var i krokarna. Jag måste helt klart låta det fasta objektivet få följa med lite oftare när jag ser dessa bilder.

Igår var vi till skogen och gjorde våran läxa.
Vi har ju gått en svampletarkurs och Lukas är jätteduktig, han får kommandot ”sök svampen” och det är klockrent varje gång, han hittar den utkastade kantarellen och sätter sig ner för en belöning.
Nu ska vi nöta på och utöka med en ruta med två svampar i, han ska alltså markera den första men fortsätta söka den andra innan han får sitt snask.

Olika varianter av samma fjäril. Tack för att du satt kvar!

Nya dekaler till bilen var beställd för dom gamla hade blivit så blekta, så han är med på varje utflykt.
En sista promenad för Aston blev det förra veckan då det var dags att hämta urnan, ytterligare ett sånt där steg i sorgeprocessen som är jobbigt men nödvändigt.
Jag tog med en ryggsäck som han fick ”åka” i, en sista vända i Bosvedjeskogen.

Nu väntar en ny spännande tid, jag har aldrig under mina många år med Berner stått inför det faktum att det ska både paras, bli dräktigt, födas fram och finnas en kille till oss.
Mina tidigare hundar har liksom redan funnits, Både Aston och Lukas var ”över” i sina kullar, Aston var tio veckor när jag fick nys på honom och Lukas var 6 veckor. Före dom var det två omplaceringar som var två år respektive 6 år när dom flyttade till oss.
Min första Berner var en söt valp på en bild, hade ingen aning vad det var för ras, året var 1977, jag var 16,5 år men visste att en sån ska jag ha!

Det är ingen brådska, jag och Lukas ska bli ett radarpar, triotiden med Aston är förbi och vi anpassar oss till det nya.
Det är en tillfredställande känsla att känna att det inte brinner i knutarna, jag har ganska stort hum om vad jag vill ha, och vad jag inte vill ha, sen måste jag kanske kompromissa, men den dagen den sorgen.

I helgen gjorde vi en stökresa till Högbo för att titta, Lukas fick följa då Björn hade jour.
Så kul att Astons uppfödare fick springa in sin Irmas första cert !
Lite plåster på såren, det var kanske busbullen som hade en tass med i spelet och knuffade certrosetten i rätt riktning?

Det som inte dödar det härdar ……vi håller näsan ovanför ytan och trampar oss vidare och inväntar vad som ska komma härnäst på våran krokiga stig?
Ta hand om er / AC

http://www.cafepress.com/bfwrescue.1645544535

Jag hade skickat in bilder till en kalender, hundarna skulle vara sju år eller äldre vid fototillfället, så nu bidrar han till att hjälpa andra Berner i världen som inte varit lika lyckligt lottade som han var.

…….med dessa bilder förgyller han kalendern, precis så som han ska minnas ❤