Jag trodde i min enfald att denna bloggs innehåll låg många år bort, helst aldrig
……..men livet vänder på en femöring vare sig vi vill det eller inte. Jag förstår att många undrar vad f-n som hände …….tro mig, det undrar jag också!

Men tyvärr så är det så att får man en magkänsla så stämmer den nästan alltid, men bara nästan, för två år sedan fick jag också en magkänsla att något inte stod rätt till när vi kom hem från Gotland,
Aston kraxade mer än normalt och jag tyckte att han var svullen både här och där, ringde min veterinär och sa att nu vill vi komma, jag tror att han har cancer ………
oj vad du låter pessimistisk sa han, nu ska vi inte tro det värsta, och rätt hade han även den gången ……….

Hunden var röd i halsen och det gick över utan behandling.

Denna gång hade jag inte fel…… Aston Martin, livsnjutaren, busbullen , bumpern , hunden med alla bokstavskombinationer, hela alfabetet fram och tillbaka finns inte här hos oss längre, det går inte att greppa, vi har en hund kvar här hemma hur kan det då vara så tyst och tomt? Hur kan man sakna slemsträngar på kökslådorna och känna sig naken när man går med bara en hund på promenad?

1 aug 2015 ….en månad kvar att leva
Jag känner mig sjukt lurad på vårt återtåg i utställningsringen i veteranklass, jag VET att han hade hjulat in bara han hade fått leva.
Jag känner mig fantastiskt ödmjuk och glad att just jag fick var hans människa , även om jag mellan varven bara velat bunta ihop honom, inte för att han drog några stora växlar på det, han ruskade lite på sig när matte fick en härdsmälta innanför pannbenet och sen var det bra med det.
Han har lärt mig att bli en bra matte, det tackar jag dig för älskade hund!
Jag har fått lära mig att aldrig släppa garden, att förstå vilken typ av hund jag har i kopplet och anpassa mig efter det.

Aston var den gladaste hund jag någonsin haft i min närhet.

Han var som ett opoppat popcorn i het olja i alla nya situationer, byggde upp förväntningar där bak i bilen när vi åkte någonstans, sennenträff eller bara vi på promenad, han visste aldrig vilka lattjo lajban saker som kunde dyka upp, så bäst att skruva upp propellern!
Ut ur bilen, rejsa runt bland alla, knyckla ihop några slumpvis utvalda, valpar, tikar, hanar,
same same………och sen polymasa runt i sin egen lilla värld, gärna nära matte, vem vet när en godis vankas?

Jag är fortfarande i någon slags chocktillstånd, det gick så svindlande fort, även om magkänslan redan i Byske sa att det är nåt som är fel så fanns det inget konkret att ta på. Det är ju j-vligt lätt med facit i hand att se tecknen ………… Jag hade tänkt vänta till veteranklass att ställa ut honom igen, men han var i så fin kondition och så sjukt fin i pälsen så vi prövade lyckan både i Svenstavik och i Byske. Jag blev väldigt besviken i Svenstavik när han fick ett snöpligt G, hans första.

I Byske önskade domaren bättre utfyllt huvud och påpekade i kritiken att han inte hade nåt stöd för armbågarna och han fick ett VG. Aston har haft ett bra huvud, det försvann någonstans på vägen och när man ser dom varje dag så är det svårt att se en nedåtgående spiral i förlust av kroppsmassa .

Vi har sagt denna sommar att han lugnat ner sig ”äntligen har han landat i skallen”

Med det där j-vla facit i hand så hade han inte alls landat i skallen, en äkta busbulle kör full fart ända in i kaklet om inte någon j-vla sjukdom stoppar hans framfart.

Det har varit lite diffust i sommar, full fart när det händer nåt spännande utöver det vanliga och däremellan ganska sävligt.
Vi har sagt att han börjar ju bli gammal. Även fast det är ju snudd på löjligt att en hund ska vara gammal vid 7 års ålder.
Värmen kom sent i år och dom två senaste veckorna har den fått skulden för att han varit tröttare än vanligt, men ändå inte nåt alarmerande som kunde tyda på att nåt lömskt låg och räknade ner tiden.
På dagen en vecka innan hans sista stund var kommen gick jag förbi hos veterinären för att väga hundarna, färskfoder var beställt och för att hålla koll på vikten på Lukas så att den inte skenar igen så tog vi en koll.

Väger först Lukas som sina vana troget väger ett kilo för mycket, Aston har varit lite dålig att äta och den lilla tjockisen har hunnit få åt sig lite extra mat mellan varven. Byter hund på vågen samtidigt som jag står och pratar med Ingela om knölen som Aston hade på svansen, den mognade och gick att klämma ut, jag hade tänkt kolla upp den annars. Jag kan säga att det blev ridå ner, jag blev helt chockad, 45 kg ???
Även om han dissat vissa mål så är ju inte det nån nyhet när det gäller honom och han kan svaja några kilo hit och dit, men inte rasa över 5 kg på kort tid, hur kunde jag ha missat det?
Nu förstår jag att den viktminskningen kom ganska snabbt för ca 3 veckor tidigare var vi i Byske och då var han i fin kondition.
Varningsklockorna börjar dåna i huvudet och alla diffusa känslor klarnar, första reaktionen var att nu är det kört, men han var fortfarande helt ok och med Kliffs sjukdomsförlopp i klart minne så resonerade jag att är det kört så är det kört, det lär visa sig.
Dagen efter tänkte jag annorlunda, det behöver ju inte vara det värsta tänkbara, det kan ju faktiskt var nåt som går att behandla så vi gick förbi veterinären igen och bokade en tid veckan efter för en koll.
Jag hade en Finlandsresa inbokad fre-mån, tankarna malde och innerst inne visste jag ju åt vilket håll det lutade.
Hade kontakt några gånger under helgen med Björn som sa att han bara sov.
Någonstans är det ju ändå en tröst att han inte är stressad och orolig utan bara sover.
När jag kom hem så var Camilla med in för att titta på honom, jag vet inte vem som bytte ut min levnadsglada tokiga hund under helgen mot denna ämliga syn, knappt en skugga av den hund han var.
Och att Camilla brast ut i gråt behövdes inga ord för att förklaras.
Det var som att få ett knytnävsslag mitt i magen, även om han var jätteglad som vanligt när jag kommer hem så gick det inte att blunda.
Jag som tänkt ringa hans uppfödare efter jag varit till veterinären visste nu att jag kommer inte att ha med någon hund hem igen.
Jag förstår att det blev en chock för henne som träffat honom nyligen pigg och glad och nu ringer jag och storbölar och snyftar att det här går aldrig vägen, sådana mirakel finns inte.

Nu vet jag att han väntade på mig, han sov sig genom helgen för att vi skulle få ta farväl.

Jag tog med mig hundarna i bilen, Aston hoppade in och såg förväntansfull ut, utflykt är alltid spännande! Svängde förbi hos veterinären och han hade gått ner 8 hekto till, med tårarna sprutande så sa jag att jag får aldrig med mig honom hem igen imorgon.
Kommer på efter vägen att jag har varken godis eller bajspåsar med mig, rusar i på Lidl i Timrå, köper korv och godis för denna dag behöver vi inte vara nyttiga för fem öre.
När vi parkerar vid Deltat så sitter han där bak i bilen och ”knorrar” som bara han kan när han är beredd att kasta sig ut på nya äventyr.

tigger korv för sista gången ……
Jag kan inte säga att han var jättetrött där och då, men när vi kom fram till havet och dom plaskat runt lite så kom han och la sig vid mina fötter där jag satt på en stock och storgrät, han låg helt lugnt och tittade ut över vattnet, Aston Martin, the one and only ligger ALDRIG ner när vi är på utflykt.
Hemma igen blev det mycket gotta i matskålen och han åt med god aptit.
Dom där timmarna från att jag kom hem vid lunchtid och till vi hade varit vid havet så brände han sitt sista krut, på kvällen var han jättehalt på höger fram och vinglig .
Vi sov uppe ifall att läget skulle bli ännu sämre men han sov lugnt hela natten. Björn följde med till veterinären, vi satt ute och väntade, Aston vinglade fram till mej och slickade mina tårar, ”du ska inte vara lessen matte, det här blir bra” Han var klar med det här jordelivet men jag var inte klar ……… hur kan man någonsin bli det?
Hans hjärta slog väldigt oregelbundet, han sövdes för tandsten den 30 juni och då var det inget fel på hjärtat. Blodprovet visade ok lever och njurvärden med förhöjda vita blodkroppar. För att få en diagnos måste jag åka genom stan till en klinik med röntgen .
Jag hade gjort det om jag hade trott att det fanns den minsta lilla gnutta hopp.
Mats veterinären misstänkte en hjärtbastumör, många symtom tydde på det.
Jag har ingen diagnos på vad han dog av, men att han var döende råder inga tvivel om och om inte hjärtat slår som det ska så räcker det som orsak.
Det går inte med ord att beskriva hur skönt det är en sån här gång att ha haft samma veterinär till hunden genom hela hans liv, han vet att Aston i sitt normaltillstånd har känguruskinn under tassarna och nu fanns inget kvar.
Tack Mats och Ingela på Sundsvalls veterinärmottagning för att ni finns och är så proffsiga i det ni gör, vi fick ett fint avsked.
Ingen som träffat min hund under sommaren kan ha misstänkt att hans dagar var räknade, sista dagarna gick det obeskrivligt fort och vi har inte fattat att han är borta.
Det fanns aldrig på min karta att ens fråga om nån behandling, jag vet ju oddsen och dom var inte på vår sida, det var bara att tugga i sig att det inte gick längre fast hjärtat värker och man vill bara skrika rakt ut.
Nu får jag lägga mitt krut på den hund som är kvar, Lukas visste säkert långt innan jag förstod det att Aston var sjuk, han nosade mer på honom än vad han brukade sista tiden.

Bosvedjan har blivit väldigt tyst ……… Aston och Lukas har ju haft en liten ordväxling med grannhunden några gånger om dagen, endera börjar han skälla eller så någon av mina. Lukas har alltid vetat att om han börjar så kommer det en busbullebackup på en grisblink.
Igår började grannhunden skälla, Lukas sprang mot staketet men var knäpptyst, han vet att stödet är borta och själv har han inget intresse av att skälla ut någon, det var deras gemensamma grej.

Men livet måste rulla på, nu får kattfröknarna stå för hyssen och locka till skratt och Lukas måste få lite extra omsorg, det är svårt att veta vad som rör sig i hans huvud då han ju alltid ser lite ledsen och bedrövad ut.

Men han följer mig som ett plåster vilket han väl inte gjort förut.

sitter vid grinden och väntar fast han nog vet …….

Sov gott älskade busbulle,
om du nu har tid med det, du har väl redan rört om i grytorna där uppe ovan molnen, säkert förnärmat mamma Indra genom att hoppa över henne, förgrymmade unge! Tuffa stod nog först i ledet på friska ben för att ta emot dej och Kliff tänkte nog ”O ´no, slut på lugnet! ”
Pappa Chivas får väl ta dej i hampan om det går för vilt till.

Livet blir sig aldrig likt igen för det går inte att föreställa sig ett liv utan just honom, han var pigg och glad OCH frisk den tid han fick här på jorden, så håll i er ni där på andra sidan regnbågsbron, bumpern är på ingång!
Älskad, saknad så det värker i hjärtat men i ljust minne bevarad och du kommer att fortsätta att förgylla våra dagar genom alla våra minnen tillsammans som vi kan skratta åt någon dag, men just nu är det tid för tårar.

En dag ska jag dö, men alla andra dagar ska jag leva ………………….och det gjorde du.