att vara mamma …….11/11

Att vara mamma ……….
Vissa saker i livet kan man inte ändra på, det går inte att friskriva sig vare sig man vill det eller inte, att föda fram ett nytt litet liv innebär ett livslångt åtagande.
Jag ångrar inte mina barn, men ibland i mina mörkaste stunder kan jag ångra beslutet att skaffa några ………
Och det kan naturligtvis tolkas på många olika sätt, men det är ju händelser i vårt liv som formar den vi är, och hur vi tänker. Jag hanterar det liv som är min verklighet, och det har varit en lång resa ……….
Ibland orkar jag och ibland gör jag det inte, men det skiter ”livet” fullständigt i, det tuffar på ändå, i expressfart ……… jag har rannsakat mig själv flera gånger vart det gick snett?
Alla har vi väl en tro på att vi gör så gott vi kan? Vad är det som formar oss människor till den vi är? Och vart skall vi lägga fokus?
Det kan ju faktiskt vara så att det som är viktigt för dej är sekundärt för mej?

Att föda fram ett nytt liv, att få hålla mitt barn i min famn för första gången är något som nästan inte går att beskriva i ord, det är en urkraft som bubblar fram, en önskan om att beskydda och linda in och skydda från alla yttre faror.
Men när jag en dag står där och inser att jag kan inte längre skydda?

Det är andra krafter som styr och som är starkare än min moderskärlek?

Jag önskar ingen annan att uppleva detta helvete, att genom år av vanmakt till slut inse att drogerna vann, och jag är bara en biroll i det universum som i min sinnevärld var en familj.
Den där knarkaren eller missbrukaren som du fnyser åt på stan är någons älskade dotter eller son, alla kommer inte från misär och svåra förhållanden, jag kan inte känna igen vår familj i den stämpeln …….

Jag har inte skrivit så mycket om detta, inte för att jag skäms, utan mer för att jag känner att jag då blottar och lämnar ut min dotter utan hennes medgivande. Ingen väljer att bli slav under droger, egentligen är det samma lika som att vara en simpel rökare, du vet att det är obra för din kropp men kroppen är beroende och du kan inte bryta mönstret.
Tro nu inte att jag för att ögonblick försöker försköna och försvara drogmissbrukare, jag vill bara lyfta fram att det finns en människa bakom den där ”jävla knarkaren”, det finns oro, sömnlösa nätter och ångest i oceaner bakom för anhöriga, det är en process att lära sig den hårda vägen att släppa taget, hur gör jag det till ett älskat barn som fötts fram ur min egen kropp?

Om jag vill kan jag framkalla känslan av att lägga mitt barn till mitt bröst och höra dom förnöjsamma kluckande och knorrande ljud som ett diande barn framkallar, och jag kan minnas spänningarna i brösten och känslan av att få ”lätta på trycket” av ett rosigt, fjunigt alldeles underbart litet barn vid min barm.
Men livet är obarmhärtigt, det slår skoningslöst och vi har inte en chans, vi måste bara förhålla oss till den verklighet vi lever i vare sig vi vill det eller inte.

I fredagskväll fick jag ett samtal från min dotter, hon var på Birsta och absolut inte i det skick som jag tyckte passade för detta ställe, hon var livrädd och frustrerad för hon hade fått ett samtal tidigare på dagen som skulle förändra livet för en tid framöver.
Jag mer eller mindre tvingade fram att jag skulle få hämta och skjutsa hem henne, jag fick med en full tunna tvätt hem och överst låg min receptbok som hon hade lånat och jag hade bett om att få den tillbaka.
Jag satt utanför hennes hus i vad som kändes som evigheter innan hon kom ut. Nu vet jag varför det tog sån tid ………………..
Idag var jag själv på Birsta för att köpa ett anteckningsblock, det som jag tänkt på länge fick fart, att skriva över alla mina recept till en egen bok till henne ……….

DSC_0180
När jag slår upp första sidan ser jag detta……

IMG_20141108_233120

Hon har skrivit till mej,
min dotter har försökt förklara sin verklighet som hon lever i, hon var fullt medveten om min irritation över att hämta upp ett barn av mitt eget kött och blod hög som ett hus i en mindre passande miljö. ……………..

Igår morse hämtade jag och skjutsat henne och hennes pojkvän in till SOC, där kom personal från behandlingshemmet och hämtade med bil och för att  ta dom till Måviken, Höga kusten för en avgiftning och senare behandling.
Jag åberopar alla högre makter att skicka positiv energi att låta detta bli den där gången som himlen öppnar sig och allt blir ett enda hallelulja moment.

Helt krasst så står vårt sista hopp står till denna parbehandling då dom tidigare varit i ofas och själpt istället för hjälpt varandra.
Hon mår inte bra, vi mår inte bra, men ingen av oss kan välja bort den verklighet vi lever i.
Jag förhåller mig till min verklighet på det sätt som fungerar i min sinnevärld, jag kan inte bryta ihop och avskärma mig, vad är rätt och vad är fel i hur man reagerar? Finns det en mall för vad som är passande?
Om så vore och jag inte passar in så får jag väl be om ursäkt för det, om någon tar illa upp över hur jag har det i min lilla sfär av universum.

Jag jämför mig inte med andra, vi har alla våra kors att bära, men ibland skulle kanske en stund av eftertanke kunna vara på sin plats? Ofta ska det klagas och letas fel till f-n avlöser en …………………
Försök att se det positiva istället, för hur dj-vligt du än har det så finns det alltid någon som har det hundra gånger värre.
Livets hårda skola lär en att se det positiva, det är bara så man orkar slänga benen över sängkanten ytterligare en dag.
Att bestämma sig för att man har ett eget liv att leva, att man inte kan påverka andras val men man kan finnas där som ett stöd när det passar räcker för att hålla sinnet i schack.

Om någon frågar så svarar jag, men det är inte det första ämnet som poppar upp på min tunga i en konversation.
Det finns inget facit om hur man ska bete sig och vara som anhörig till en missbrukare, i mina ögon är hon min enda dotter, ett älskat barn som seglade iväg på en resa där vi inte hann med att stoppa avfärden och sen står maktlösa inför resans gång.

Nu står vi återigen inför ett vägskäl i livet, en behandling mot drogerna som styr, ska hon orka löpa hela linan ut?
Ingen vet, under resans gång så har vi blivit en smula tilltufsade och hoppet finns men tron vacklar.
Att vara mamma är ett livslångt åtagande, jag ber till högre makter att jag får hålla kvar det åtagande så länge jag lever, men i min värld är det inte självklart, i min värld kan en överdos ta ifrån mig mitt ansvar och min kärlek till mitt barn på ett ögonblick, eller kärleken skulle inte försvinna, kan den någonsin det? ……….

Välkommen till min värld och min verklighet ……….
Man kan välja sina vänner men inte sin familj, det är en sanning med mycket smärta bakom, och det finns många käcka ordspråk som att man får inte tyngre bördor än man kan bära tex
Jag vet inte om jag orkar, vart går gränsen för mina bördor? Jag har aldrig tillåtit mej att känna efter …….
Jag tror faktiskt att på något skruvat sätt så blir jag stärkt i andras petitesser till bekymmer, gnöla på ni, hade ni varit i mina skor ………….
Jag lever här och nu, jag vet inte vad som händer imorgon, eller inatt för den delen, jag väntar alltid på ett telefonsamtal som jag inte vill ha, och jag söker inte medlidande, det är bara andra i samma situation som kan förstå innebörden av att leva på denna bräckliga tråd till livlina.

Jag lägger ingen skuld på min dotter, jag tror inte för en sekund att hon frivilligt valt detta liv, jag vet att hennes rätta jag finns där innanför det hårda skalet som är en sköld mot yttervärlden.
Så med denna vetskap som jag delat med mig av nu så kan nog många av mina blogginlägg verka ytliga……………….
Fast i min sinnevärld så är det min verklighet, att hitta det positiva, att gå igång på saker som ligger helt utanför min bubbla gör livet hanterbart,.
Vi har bara ett liv,
jag kan inte trycka på pausknappen bara för att det inte blev som jag tänkt mig, jag vill leva dom dagar jag är tilldelad , frågor på det?

Att vara mamma innebär att älska villkorslöst tills verkligheten tvingar oss att sätta upp villkor, det finns varken uppsägningstid eller ångervecka, i den bästa av världar så lever vi alla som en stor happy family ………………..
Eller så drar vi nitlotten och får leva med en gnagande ångest som äter oss inifrån och vi hittar egna vägar att hantera smärtan.
Jag kommer att vara samma person utåt även efter detta blogginlägg, jag har inget behov av att älta mina personliga maror, jag hade väl snarare ett behov här och nu att skriva av mig lite frustration . Så nu sätter jag min tro till detta, några månader av sinnesro där min dotter får professionell hjälp på annan ort. 10390112_10204623989386052_2135695729697981824_n-horz 999835_10152114723589125_1095930582_n 539814_10151856354641274_305118149_n Låt denna jul bli lika fröjdefull som den förra  älskade barn ❤ ( permis över dagen för att fira, denna jul kommer vi förhoppningsvis att vara på olika platser, och det skulle vara den bästa julklappen, att du stannar och rider ut stormen ) // mamma

Annonser

4 thoughts on “att vara mamma …….11/11

  1. Så fint skrivet om en så svår sak.
    Att sätta ord på detta kan inte vara lätt, men jag tycker du gjorde det på ett mycket känslosamt sätt och ändå med sån värdighet. Din text berörde verkligen.
    Kram till dig!

    Gilla

  2. Det är ju helt omöjligt att sätta sig in i vad ni går igenom när man inte själv drabbats av något liknande, jag kan bara hålla tummarna för att det löser sig till det bästa för er alla!

    Sen märker jag att du upplever det samma som jag för visst är det märkligt att folk tror att de känner en bara för att man lägger ut en del av sitt liv i offentligheten via en blogg?

    Gilla

  3. Hej AnnCatrin,Jag har läst ditt brev oh du har fått fram allt det jag skulle vilja skriva men har inte funnit orden till det,När jag lever i samma situation som er så känner jag igen mig i varje ord du skriver.Det är ju den här maktlösheten och kampen om vi eller drogerna ska vinna.Det är ju så att ingen som inte varit eller är i den här sitsen kan känna skräcken vi lever med dygnets alla timmar.men vi är ju trots allt en mamma och kommer alltid att vara det.tack för att du skrev detta så otroligt fina brev.Kram Mia

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s