Idag fyller Bernerdalens Victoria ”Vickan” 1 år, en dag som vi som vet är förknippat med stora dagen R, som i röntgen, men som i Vickans fall är helt ointressant, så jag tänker verkligen inte hysteriskt dra iväg på en resa för att röntga dagarna före jul då jag redan vet delar av resultatet.
För er som läser och är medlemmar i SShK så har jag skrivit om det i Sennenbladet, men jag har inte yppat en endaste stavelse på FB, tänk om det ändå kunde ligga en sanning i att det som inte stått på FB är inte sant?
Jag klipper in delar av den texten för enkelhetens skull, där och då i somras så hade jag inte den mentala styrkan att dela vår historia, det blev liksom för mycket efter Majken.
Jag sörjer henne fortfarande, det är svårt att greppa när livet tar dramatiska vändningar utanför vår kontroll och Vickans födelsedag är även den dagen då jag förlorade Majken, hon dog i famnen på sin uppfödare Lisa, förblödde efter ett kejsarsnitt där något gick förfärligt fel, vad får vi aldrig veta.
Så det är mest bara stor sorg men även en smula glädje i dag.

Nu viskar jag de orden
De vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
Och min i evighet

Vad har jag lärt mig av det här då? Jo, när man tror att det kan f-n inte bli värre så blir det det.
Att förlora Qrossen i ung ålder pga av att benen gav upp och att ta det beslutet trots att livsviljan fanns var sjukt jobbigt, att sen tappa Majken tre månader senare var lite mer än vad jag mäktade med.
Vad är det som gör att vissa personer får sin beskärda del av eländes elände gång på gång? Klagar jag för lite? Om jag oxå drar på mig offerkoftan och lägger ut det ena bedrövliga inlägget efter det andra, kan jag känna mig ”safe” då?
Många frågor, inga svar.
Jag hoppas och tror att jag inte ska behöva ligga i fosterställning och böla under täcket denna jul, men vem f-n vet?
Status för dagen är att under mitt tak huserar jag två härliga tjejer… vem såg det komma för några år sedan? De förgyller mina dagar och vi njuter av varenda en av dom.
Vickan har gått från monstervalp till gopropp, nu älskar hon sin matte på ett mer normalt sätt, dvs hon älskar mig, men inte så att hon bokstavligen vill äta upp mig, jag får vara glad för det lilla!
Signe ramlade ju in helt apropå och helt oplanerad, hon satt som handen i handsken i vår familj och ibland så ska man bara ”go with the flow”, hade någon sagt till mej att ”om du tycker att du har en skitjobbig valp så är mitt förslag att du köper en till hund, helst en ung, under ett år” då hade jag väl bara spänt ögonen i personen och ifrågasatt om den hade hål i hela huvudet??

Jag skulle inte rekommendera någon att göra likadant, för det kan gå hursomhelst, men personligen känner jag att jag både har erfarenheten och tiden att lägga på två ostyriga tjejor som löper i otakt och som är upp och ner i sina hormoner, jag påminns dagligdags varför jag alltid känt mig tillfreds med hanhundar!

Här, i den stilla gryningen
Kan jag känna, allting andas, igen
Dom tunga molnen,
drev iväg med vindarna
Inga tårar, ifrån himlen,
blir till regn
Vi, hör orden i en sång, som
finns kvar här i våra hjärtan
Nu, i lugnet efter stormen en ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sin dotter,
på vår jord
Som en sol som värmer oss
Som ett himmelskt stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets skeende,
med en tro
Kärleken är…

Jag har haft många hundar och jag har fått vara matte till Majken, min första tik, jag kan fortfarande inte skriva om henne utan att tårarna rinner.
Det är skillnad på att måsta vara den som är stark och ta ett jobbigt beslut för hundens bästa mot för att stå maktlös inför det ödet bestämmer åt oss.
Jag hoppas få sätta punkt nu. Nu kan någon annan med hittepåproblem få axla nåt att bita i och mina dagar kan få glida på friktionsfritt.
Jag älskar Vickan, det lilla skräpet, hon som är allt som ingen annan är, som inte ens kan vara född på samma planet som sina halvsyskon i Majkens första kull, hur jag än letar så finns det ingen Majken i henne, hon är sin egen, uppvuxen och präglad som bara en valp utan mamma och syskon kan bli, det finns väl en mening med det oxå, Majken var min soulmate, det vi hade var vårt och jag får skapa nya minnen och relationer med mina nuvarande hundar och det är inte fy skam det heller, sorg tär, och jag som ser mig själv som en stark person har fått kämpa med sorgen detta år, men nu vänder vi blad, Vickan är frisk och rörlig, inga hältor så långt ögat når så jag väljer att se detta som ett tecken, hon fick ett hinder för att gå i avel, för hade samma hänt med henne hade jag aldrig blivit människa igen, och jag tror att det gäller för fler.
Så jag säger väl som Sally, det går inte att backa sig ur en uppförsbacke, på´ et igen bara!

Vickans historia ur Sennenbladet:
Du får inte tyngre bördor än du orkar bära, vad är det för floskler egentligen? Jag stod uppenbarligen inte först i kön när det delades ut lugn och ro och en smula flyt i tillvaron. Jag vann däremot första pris i att vara stor och stark tydligen, ja, så att jag kan kånka runt på alla bördor jag förväntas orka med? Jag vill också glida runt i livet på en räkmacka! (Vilket också är ett synnerligen korkat uttryck…)
Jag känner mig som en sådan där vippdocka, ni vet, en docka utan ben med en tyngd i rumpan som gör att hur hårt du än drämmer till den, så nog tusan vippar den tillbaka på rätt köl igen.
Och det är väl kanske en bra egenskap, att vippa tillbaka, att omgruppera och ställa om, att sno ihop en lemonad med mycket socker i när livet bjuder på citroner…

Magkänslan…
När magkänslan skickar signaler är det en god idé att lyssna.
Vid fyra månaders ålder dök det upp en diffus hälta på Vickan (Bernerdalens Victoria), i slutet på promenaden om vi gått lite längre, så där knappt märkbart att hon ”knixade” på höger framben, men ändå tillräckligt mycket för att börja fundera över.

Vi minskade ner på promenad, hon var varken stel eller halt efter vila, men det som fanns där ville inte försvinna, så till slut var det bara att tugga i sig att nåt inte stämmer.
Vis av erfarenhet så brukar det bli ordination om vila och tio dagar med Rimadyl, det var jag inte intresserad av, utan bestämde mig för att om det är nåt knas då vill jag veta det direkt, inte springa in och ut hos veterinären i flera veckor.
Så då fanns det bara ett att göra och det var att vända sig till den klinik här i stan som kan göra alla undersökningar och har apparater för det.

Jakten på en diagnos
Jag bokade tid och begärde att få träffa en ortoped.
Den 25 maj var vi iväg till veterinären, då hade hon nyligen fyllt fem månader. Hon blev klämd och känd i alla leder, inget var svullet eller ömmade, möjligtvis att hon markerade i ett rörben på höger framben. Veterinären trodde att det mest sannolikt rörde sig om panosteit, men för att vara på den säkra sidan föreslogs en CT-röntgen, och det var ju faktiskt därför jag var på just denna klinik, för att få ett svar.
Så jag fick skriva på ett godkännande på behandling för den nätta summan av 14 000 kr och lämna henne för sedering och röntgen och hämta efter några timmar.
Plåtarna skulle skickas till England för avläsning och svar dyka upp inom 7-10 dagar.
Så jag tog min valp under armen och åkte hem, i trygg förvissning om att det bara var en inflammation i leden som skulle ge sig med tiden.

Plötsligt kom Signe!
Sen hände det stora grejor som gjorde att detta föll lite i glömska, hon gick fortsatt på kortare promenader och det kändes som att det blev bättre och veckan efter veterinärbesöket dök Signe (Berntiers Zanna) hastigt, lustigt och helt oplanerat upp i våra liv. Vi hämtade henne fredagen den 4 juni, omtumlande, överraskande och alldeles, alldeles underbart!
Som en parantes kan jag lite snabbt berätta den historien. Vickan har ju varit en liten terrorist, som det ensambarn hon är, och det går ju inte att bortse från att brist på syskon och uppväxt utan en ömmande mor som sätter gränser, gör att det blir som det blir. Har aldrig blivit biten så innerst in i h-vetet som med det här ”lilla skräpet”, som hon heter till vardags. Och NEJ finns inte i hennes värld. Extra tydligt blir det när hon och Signe leker och biter varandra. När Vickan skriker till så släpper Signe, vice versa funkar INTE, Vickan förstår inte att hon ska släppa när det gör ont på den hon biter, oavsett om det är mej eller Signe.
Men tillbaka till Signe. Då en liten fågel viskade att det fanns en tik på 10 månader som skulle omplaceras, så sa jag först på skoj att ”jag kan ta henne, Vickan behöver en kompis”. I nästa sekund tänkte jag att det inte kommer att gå med två så unga hundar, för att lika snabbt ändra riktning i tankebanan igen. Jag fixade ju att hantera Qross och Majken tillsammans, Qross var ung och full i lek så det blev en konstant passning när Majken var valp. Så med inställningen att det här ska funka åkte vi och hämtade hem henne på prov. Den prövotiden var klar dagen efter! Det kändes helt rätt och hon och Vickan blev som ler och långhalm direkt. Numera kallas de lika ofta Judit och Judit som sina rätta namn. (Om ni minns Comhem-reklamen, dessa två damer var sjukt lika varandra, alltid samma kläder osv.)

Vem f-n är Nikita?
Sent på söndag kväll den 6 juni, två dagar efter att vi hämtat Signe, dyker det upp ett mejl.

”Nikita har en lös benbit i leden som en följd av armbågsdysplasi -tillväxtsjukdom. Leden är något inkongruent (ledytan från underbenen är inte jämn) pga. att underbenen vuxit olika.
Min rekommendation är att vi gör en artroskopi och rensar upp i leden. Utifrån hur det ser ut när man går in med kameran kan det också vara aktuellt med en s.k. ulnaosteotomi där det kortare underbenet sågas av för att släppa på det ojämna trycket i leden
Den vänstra armbågen är normal. Boglederna är helt normala.”
Vem f-n är Nikita? Min hund heter Vickan och hon har panosteit, hon har verkligen inte någon eländes lös benbit någonstans!
Svarade genast och ifrågasatte om det var rätt plåtar som var avlästa? Jag kände att nu har det snurrat till ordentligt, jag var redan tidigare lite skeptisk då Vickan blev kallad vid fel namn, typ Loke vid första besöket samt att hon hade ordinerats antiinflammatorisk medicin utan att jag blivit upplyst om det. Det var först när jag fick fakturan och uppfattade att jag hade betalat 150 kr för ett recept, som jag loggade in på ett apotek och såg att det fanns medicin att hämta ut, detta var ca 1,5 vecka efter besöket.
Och nu detta? Nikita?
Jag fick ganska omgående svar tillbaka där hon bad om ursäkt och genast skulle dubbelkolla. Nån minut senare kom det ett nytt svar, att det var rätt plåtar. (Och nej, jag hänger inte ut nån veterinär, detta är bara krass fakta av vad jag upplevt och en förklaring till varför jag vände mig till en annan klinik.)

Förnekelse
Förnekelse var första reaktionen, reptilhjärnan vägrade acceptera fakta, det här är inte rättvist någonstans, jag orkar inte!
Jag hade för åtta månader sen tvingats ta beslut om att låta Qrossen somna in pga. av sina kassa armbågar, ska Vickan nu gå samma väg?
Tur att jag har kloka vänner och en förnuftig uppfödare, för det var ju det också, Vickan skulle ju föra generna vidare och nu smälldes den porten igen mitt i nyllet med ett öronbedövande dån.
Huvudsaken är att hon får leva, sa Lisa. Ju tidigare du opererar desto bättre prognos, sa Lina. Nä, nä, tänk inte ens tanken på att vänta, sa Camilla, ta ditt förnuft till fånga, det finns en lös benbit, den måste bort, helst igår!
Själv var jag fortfarande skeptisk till att diagnosen faktiskt stämde, men mitt krassa, förnuftiga jag fick övertaget och beslut togs.
Om nån ska karva i min prinsessa så vill jag ha lite mer engagemang för att känna mig trygg, så valet föll på Animal ArtroClinic i Söderköping efter rekommendationer.
Mejlade dit, bifogade utlåtandet på CT-röntgen och blev uppringd inom en timme. Vi blev inbokade för operation den 17 juni.
Nu kommer en till sån där käck floskel – allting har en mening…
Fast lite så är det ju faktiskt, hade jag vetat att Vickan skulle opereras när Signe poppade upp, så hade jag kanske inte tagit samma beslut, mest troligt inte, och då hade vi gått miste om denna härliga hund som faktiskt har varit till stor hjälp under rehabiliteringen.

Dags för operation
Den 16 juni brummade Vickan och jag neröver landet, 54 mil enkel resa tidigt på morgonen, tur vi har vänner i Norrköping att våldgästa!
Kl. 9.30 följande morgon var det dags för domen, hon blev röntgad och det kunde konstateras att diagnosen var korrekt.
Jag fick bege mig ut på byn och göra Söderköping medan hon opererades. Det kändes dock helt meningslöst att turista utan vare sig tvåbenta eller fyrbenta som sällskap. Varmt som tusan var det också, närmare 30-gradersstrecket.
Konstigt nog var jag inte speciellt nervös medan jag väntade, ett befriande lugn lade sig över tillvaron då jag nu fått bekräftat att det faktiskt var en lös benbit, då fanns det inte längre några frågetecken om huruvida det var rätt beslut eller inte att operera.
Sen sköt stresshormonerna upp i taket när jag kom tillbaka till kliniken och hon låg där med bandage över hela benet och jag fick till mig att de kapat benet. Nu, när jag googlat sönder ordet ulna osteotomi och satt mej in i proceduren, vet jag att det inte är så dramatiskt som det låter, båda rörbenen är ju inte avkapade och det som fortfarande är intakt tar ca 80 % av tyngden. Men det ska naturligtvis tas på största allvar under rehabiliteringstiden att det betraktas som ett benbrott.

Op-berättelse – 2021-06-17 11:38 / KJ
Översikt

Op 1. Totalartroskopisk operation med armbågen där vid ankomst ses utbredda skador med blånader/tryckskador i brosket samt en total fragmentering av mediala coronoiden som tas bort.

Op. 2 DDUO/Distal Dynamic Ulnar Ostektomi … där vi tar bort ca 4 mm strax ovan tillväxtzonen för att få spänningen i benet att släppa. Ökad dislokation till 7 mm direkt efter operation.

Med facit i hand och när jag landat i att nu är det så här, så är jag ofantligt tacksam att det inte var värre. (Jag har vippat tillbaka!) Hon är scannad i en CT och jag har papper på att den andra armbågen och båda bogarna är friska. Den lösa benbiten är borta, ulna är justerad så att leden är korrekt igen, hon är opererad i ung ålder och har en mycket god prognos att bli helt återställd.
Jag kan fortfarande göra allt tillsammans med Vickan som jag normalt gör med mina hundar, utom att få valpar då förstås, men det är ju inget jag pysslat med förut heller, men det drabbar ju tråkigt nog Lisa. Jag hade verkligen önskat att Vickan skulle föda fram ett gäng pigga, friska valpar som plåster på såren efter vår gemensamma tragedi .
Och för vän av ordning kan jag meddela att alla papper är i sin ordning, jag ordnade med påskrift av veterinär för dispens i samband med operationen och har fått tillbaka den godkänd av SKK. Så, JA, vi kan ranta runt i ringen precis hur mycket vi vill, helt ”lagligt”.

Den ljusnande framtid är vår
Så det får väl sammanfattas som tur i oturen ändå, hon lever, benen är inte skrot, det uppstod en skada och den är lagad nu.
Så nu ser vi fram emot en ljus framtid, helt enkelt bara njuta av att ha varandra och jag ber till vem det nu än är som bestämmer, god eller ond makt, låt mig få njuta av dessa fina tjejer i många år nu, jag vill inte byta hundar varje år… För så känns det, det poppade upp ett minne på FB när katterna var ungar, det var för sex år sedan, då hade jag Aston och Lukas, Aston fick cancer och Lukas njurar gav upp. De följdes av Qrossen och Majken, hur är det ens möjligt att jag sitter med två nya hundar nu? Sex år, sex hundar…
Lite som att vara en del av familjen annorlunda, skillnaden är att även om svansbarnen ökar i antal så finns de inte längre vid min sida, men de har för alltid sin egen plats i mitt hjärta.
Ge upp, tänker nu kanske någon. Men nä, så länge det finns ork finns det hopp. Jag vill ha en, helst två, kanske tre hundar vid min sida och rasen kommer att förbli densamma. När jag lägger hundlivet på hyllan, om det är upp till mej att ta det beslutet, så kommer jag mest troligt att bli en crazy catlady!

REHABILITERING
I 6-8 veckor ska Vickan hållas i stillhet, korta rastningspromenader på mjukt underlag.

Första veckan
Totalt kaos kan jag väl sammanfatta första veckan som. När Vickan och jag landade hemma på torsdagskvällen efter en okomplicerad bilresa från Söderköping (hon sov mest hela tiden, gnällde till någon gång bara) så hade Signe helt lägligt…eller INTE…gått in i höglöp. Det gjorde henne helt snurrig i bollen och hon skulle till varje pris rida på Vickan, vilket på förekommen anledning inte var helt optimalt, om vi säger så!
Stressnivåerna var ju redan skyhöga, då det i min sinnevärld handlade om ett avkapat ben som knappt satt förankrat i övrig kroppsmassa. Jo, jag vet, lite hysteriskt låter det allt så här i efterhand, men där och då var jag ganska utmattad både i kropp och knopp och kunde inte riktigt tänka klart.
Men det gick ju det också, genom att slussa hundarna och bara ta ut en i taget på baksidan, så blev det lite lugnare.
En komposthage mitt i vardagsrummet för att hålla isär dem blev ett måste, även som en extra trygghet för att Vickan inte skulle kasta sig efter nån av katterna eller helt sonika bara rusa runt i tomme, bara för att hon ville. Hon förstod naturligtvis inte alls vitsen med att bli behandlad som ett djur i bur.
Första veckan fick hon ha tratten, eller konen som vi sa, hela tiden utom när hon åt och när hon rastades. Jag var extremt rädd att hon skulle komma åt att tugga på bandaget och orsaka att det kom in bakterier i såret. Nattetid stängde jag in henne och mej i gästrummet. Inte helt otippat så vaknade jag för minsta lilla ljud.

Byta bandage
Bandaget var ju också en historia för sig, det fick varken sitta för hårt eller för löst. För hårt, då stasar det och tassen blir som en boll, för löst glider det ner, men efter några försök så blev jag en fena på att få det precis rätt och kunde byta bandage helt själv utan hjälp av hussen. Det brukar bli så i vår familj, bra kvinna reder sig själv!
(Bandaget behöver inte bytas för läkningsprocessen, det ska skydda så att hon inte tuggar på stygnen och det byts enbart för att det halkar ner, men tills slut fick jag kläm på det och samma bandage kunde sitta i flera dagar.)
Första natten efter operationen var jag redo för nattvak, men det lilla livet sov gott, vaknade bara vid några få tillfällen, gnydde lite och somnade om.

Nya rutiner
Det blev en stor omställning när altandörren inte längre kunde stå öppen för båda hundarna,
Signe var ju helt uppe i sitt med löp och alla ben hon fick skulle genast grävas ner, och däremellan lyckades hon slakta tre par foppatofflor, och då menar jag inte enbart bitmärken!
Samtidigt så var det ju otroligt befriande att få lämna huset och gå på en långsväng med Signe, så även om timingen blev lite olycklig så blev den samtidigt till det allra bästa, då Signe var till stor hjälp när det kom till att aktivera både mig och Vickan.
De fick vara tillsammans korta stunder för att ligga och tugga på varandra och mysa under kontrollerade former.
Att ligga tillsammans ute i den tillfälliga komposthagen blev också en favorit, på en begränsad yta fick de vara tillsammans och ligga och tugga på frysta ben.
För att lyfta fram fler positiva glimtar så har vi haft lyckan av att råka ut för detta i sommar- och semestertid, det har underlättat mycket!
Och vi hade inget planerat som tur var, det får vi väl tacka pandemin för, det enda positiva den fört med sig.
Som ytterligare en parantes kan nämnas att jag hade med i ekvationen när jag hämtade Signe, att de måste hållas under uppsikt och inte själva få avgöra hur mycket det skulle rusas runt och busas under Vickans valptid. Signe, som är fem månader äldre, hade ju kommit ur sin värsta tillväxtperiod.
Jag tror att eftersom denna tanke redan var befäst innanför skallbenet, så blev det inte så stor grej att ha komposthagar och att bara ha en hund ute i taget, Vickan i koppel och Signe fick komma och gå som hon ville, hon låg gärna ute i skuggan, då fick Vickan rastas på andra sidan huset. Det finns en lösning på allt!

Andra veckan
Tänk ändå så fort man ställer om och faller in i nya rutiner.
Vickan var helt opåverkad, var varken halt eller verkade ha ont, det är ju då det är lätt att lura sig och tro att allt är tillbaka till det normala.
Men så är det ju inte, hon skulle fortfarande hållas i stillhet även om hon själv var av en helt annan mening.
Hon fick i alla fall hänga med på en liten sväng ut på Arken för att prova ut en sele, då alla hennes fina manér att gå i koppel försvann ut med golvdraget i samma sekund som vi kom hem från Söderköping.
Hon var mer på bakbenen än på alla fyra, vilket gjorde att hon konstant hängde sig själv i halsbandet, det var lättare att ha en sele när hon betedde sig så.
Då jag tidigare bara lagt om det yttre bandaget så var det ytterligare en milstolpe när allt skulle bytas, men samtidigt blev det avdramatiserat att se hur det såg ut. Armbågen hade vanliga stygn och på benet var det häftat med metallstift, agraffer, som skulle plockas bort av veterinär.
I slutet på vecka två gick det faktiskt att ha dem tillsammans inomhus utan att avskärma med hagen, men den fick stå kvar för rätt som det var så skulle Vickan plötsligt härja och springa det fortaste hon kunde, vilket absolut inte var ok, då blev det arresten!

Tredje veckan
Tredje veckan började med värmebölja, så förmiddagarna tillbringades inomhus med kylmaskinerna på full fart, mot eftermiddagen kunde de ligga ute i hagen och gnaga på frysta ben.
Signe och jag tog oss lite egen tid och började på unghundskurs med halvbrorsan Glenn (Bernerdalens the Glenlivet). Han och Signe har samma pappa (Kronblommas Yamas), Glenn och Vickan har samma mamma (Bernerdalens Romanova), så de är båda hans halvsystrar, värsta släktkalaset!
Vi avslutade denna vecka med att gå till vår veterinär runt hörnet och ta stygnen, skönt att slippa hålla på med bandage och den passning det innebar för att hon skulle slippa konen.

Fjärde veckan
Även Vickan får lite egen tid och får lämna huset för lite miljöombyte, vi tar bilen till skogen och spankulerar omkring i blåbärsriset korta stunder.

Femte veckan
Vickan fyller sju månader, jag skickar en bild till Lisa som förskräckt undrar om de kapat båda frambenen på henne? Alltså, hon är verkligen inte till sin fördel just nu, ja, just ja, bara positiva tankar var det… Ja, fulare kan hon ju inte bli! Skojar! Alltid vacker i mattes ögon.
Till min förvåning så ser hon helt OK ut när vi anstränger oss för att ta en sjumånadersbild, förstår inte hur det gick till?
Värmeböljan fortsätter, vilket både är till för- och nackdel, fördel i att hundarna blir loja av värmen, nackdel att inte kunna gå långa promenader.
Vickan får börja vara lös när hon rastas på gården, naturligtvis under uppsikt, och nu verkar det som att det värsta springet i kroppen har lagt sig, hon är lugnare.

Sjätte veckan
Livet börjar så smått återgå till det normala, vi ser ljuset i tunneln, jag tänker att eftersom hon är så ung så borde hon ha bra läkkött och jag känner mig trygg i att när den här veckan passerat så är benet läkt.
Eftersom hon inte har varit halt, så har hon helt i linje med vad som förväntats belastat sitt ben hela tiden och inte avlastat genom att gå på tre ben.
Vi börjar vattentraska lite smått i en sjö enligt en rehabplan som Lina gjort åt mig, visst, jag hade kunnat plöja ner tusenlappar i rehab på klinik, men varför inte utnyttja den erfarenhet som finns i vänkretsen och med den och en smula sunt förnuft, så känner jag mig trygg i att inte betala för detta.
Vi utökar promenaderna lite i sänder, men än är det långt till mål att jag kan ta båda hundarna samtidigt på promenad. Vickan får korta promenader (5-10 minuter) och Signe får promenader anpassade för sig. Att släppa dem lösa tillsammans är inte ett alternativ för lång tid framöver. Vickan ska inte rusa och göra snabba stopp och tvära svängar.

Sjunde veckan
Jag känner mig som en kriminell när jag i början på veckan går på en kortare promenad med båda hundarna. (Som om nån ska hoppa fram bakom en buske och ryta ”HALLÅ DÄR! Vad försiggår här??”) Men vi måste ju komma igång med det också, vi hann ju bara med det i några veckor när Signe flyttat in, men det funkade fint, Vickan ville busa men Signe höll sig lugn, så då lugnade Vickan ner sig också.
Nu är hon INTE lugn, det är som att försöka styra upp ett barnkalas via sms, helt rabiat vid hundmöten och det ska kastas framåt och bakåt i kopplet.
När vi kom tillbaka från en promenad stod husse i fönstret och tittade på oss, hans kommentar när vi kom in var ” jag ser att matte har onda ögat i dag ”.
Ja, det är en cirkus och det är bara att konstatera att grunduppfostran försvinner lika snabbt, om inte snabbare, som muskler vid isolering. Jag försöker hålla kvar tanken att det kommer att bli bättre, ju mer intryck hon utsätts för och ju längre promenader vi kan gå, desto mer försvinner nyhetens behag.
Men just nu kan det lätt uppfattas som om hon suttit i en bur sina första sju månader av livet och precis ska upptäcka världen utanför.
Jag misstänker att många hundägare i Bosvedjan går vida cirklar runt mig och mina ”monster”. Signe åker ju med på samma slev då hon blir triggad av Vickan och inte heller visar sig från sin bästa sida.
Vi tränar vidare med enskilda promenader.

Åttonde veckan
Jag skickar filmer till kliniken som är nöjda med resultatet, hon rör sig lätt och ledigt. Två dagar senare är hon lite stel och halt, så typiskt! Men varför ska allt plötsligt bara flyta på? När, lite bakslag får jag så lov att tugga i mig. Konsulterar ortopeden som tror att det är en kvarliggande inflammation i leden, och handen på hjärtat så är ju Vickan och jag oense flera gånger om dagen i vad som är lämpligt eller inte under rehabtiden…
Så nu backar vi lite och skärper till oss så blir det ett hyfsat lyckligt slut ändå på prinsessans äventyr.

Summan av kardemumman är att jag nu sitter på ytterligare erfarenhet och kunskap i mitt ”hunderi”. Inget jag bett om och självklart velat slippa, men nu funkar det ju inte så, livet kastar på vissa av oss den ena käftsmällen efter den andra och då är det bara att omgruppera och förhålla sig till den nya ordningen. Att älta har aldrig tillfört nåt positivt, så vi väljer det halvfulla glaset istället för det som halvtomt.
Vi kom undan med blotta förskräckelsen, Vickan lever och förväntas springa runt som om hon inte gjort annat nu i höst och ska så göra många år framöver. Därmed basta!

En vacker dag kommer även dessa ögon att stråla av klokhet … får jag hoppas!

1 år, foto Rose-Marie Olsson

En riktigt God Jul önskar vi er alla och jag hoppas att det usla viruset går och gräver ner sig nån gång så att vi alla kan få tillbaka en normal vardag och i den bästa av världar så hittar jag tillbaka till att skriva en rad eller två.
/ AC