Jajamän ……..då var dagen D här, då busbullen fyller sju år och ska bli en sån där lugn hund som polymasar omkring och inte gör så mycket väsen av sig ……….. eller inte, han går på i samma anda och lika glad är jag för det!

Jag är lyckligt lottad som har fått haft mina hundar länge.

Bläzinas Atom, min första egna hund, tänk att ha längtat efter en egen hund i flera år och plötsligt stå med något så underbart i mina armar?
Det var uppenbarligen andra tider ”back there” ………. denna bild är troligen tagen i mars 1977 då ”Tommen ” var född i januari, själv skulle jag fylla 17 år i juni, bara barnet med andra ord ……….
Jag var ju infödd stadsbo men när jag gick i åttan så bestämde sig mina föräldrar för att ta över min fars föräldrarhem i Gårdtjärn ovanför Kovland, som en parantes kan nämnas att det numera står Gåltjärn på skyltarna men så hette det inte när jag växte upp, PUNKT!
Detta medförde att jag blev kvar i stan då jag ”slapp” byta skola då jag bara hade ett år kvar i högstadiet.
Och från att ha varit inneboende hos min moster så blev jag sambo i samma veva som gymnasiet började.
Och när sambon kom hem med bilder på valpar som hans arbetskamrats dotter hade hemma så var saken biff, HONOM SKA VI HA!
Jag är inte helt säker på att en 16-åring på dom meriterna skulle få köpa en valp idag, men jag fick det,
1500 kr kostade han och betalades på 3 ggr.
Rasen hade jag varken sett eller hört talas om men att det var mina drömmars hund förstod jag direkt!

Vi bodde mitt inne i centrala stenstan, i en lägenhet på tredje våningen utan hiss, på den tiden var det strängeligen förbjudet för valpar att gå i trappor, så jag kånkade och bar tills jag helt enkelt inte orkade längre, det var svårt att få till en rumsren valp då det kändes som att gå en mil för att komma ut.
Så då fick vi helt sonika flytta ”hem” till landet där utomhus bara var några trappsteg bort och valpen blev rumsren i ett nafs.
Ja, så att gå på gymnasium och samtidigt vara ”småbarnsförälder” till en valp gick ju inte så himla bra, så jag hoppade helt sonika av skolan.
När jag fick jobb så ställde mina föräldrar upp och var hundvakt så han var nog mer en hund på landet än en stadsjycke.
Han fanns med när jag fick mitt första barn Magnus, född 1985 och jag fick ta bort Tommen sent på hösten 1986 då han fick cancer i nosen. Nästan tio år fick jag njuta av hans närvaro. ( och för ordningens skull kan tilläggas i protokollet att en ny sambo och senare min make tillkommit i mitt liv )

Jag köper inte tugget om att alla bernerägare lever med en konstant oro, jag tillhör iallafall inte den gruppen, möjligtvis är jag felnavlad och har lite otur när jag tänker men jag tänker så här:
Jag lever här och nu, och mina hundar också, jag älskar en ras med MÅNGA stora problem men om jag inte kan hantera det så får jag byta ras eller sluta med hund.
Även om jag inte personligen fått ta farväl av någon av mina hundar i ung ålder hittills, så är jag långt ifrån förskonad ifrån den smärta det innebär när dom rycks ifrån oss, jag har på nära håll varit delaktig i sorgen när älskade fyrbenta vandrat över regnbågsbron alldeles för tidigt, lika älskade av mej som om dom varit mina egna.
Två Berner mellan dom jag har nu och Tommen blev också gamla, att Aston nu fyllt sju är i sig inte gammalt men ändå, jag njuter varje dag med friska hundar innanför väggarna och tar eländet när det kommer, att gå och oroa mig varje dag känns som att ödsla onödig energi.

Vädret lämnar en hel del övrigt att önska, jag vill inte ha slask och tö i februari, våren blir så sjukt lång och all skit som dras in orkar jag inte ens tänka på.
Ogillar skarpt att måsta ta bilen för att kunna rasta hundarna, eller jag måste inte, men om jag åker till snön så är dom lika ren som när vi lämnade huset, och det gillar jag !

Idag har jag varit sjukt effektiv för att vara jag, både städat hela huset, plumsat i rutten snö och jobbat, klapp på axeln!
Igår tog vi en tur till Åstön, det var ett tag sedan, även där var snön rutten och det blev en hel del plumsande för att ta sig till havet, helt fel klädd i icebugs som inte behövdes och i jeans som ganska snart blev plaskblöta, så idag tog jag lärdom och klädde mig i knähöga snöskydd som funkar perfekt, svårt att klä sig när man vill plumsa i snö och termometern visar 10+

Jag har det bästa av två världar, en toker som alltid är full av upptåg och en trulig liten ljuvlig farbror som bara är så söt så mitt hjärta smälter.
Vi hade ju hoppats på valpar efter Lukas här om några veckor men man får inte alltid som man vill, nytt försök på nästa löp!
Ha en himla trevlig helg! / AC