Mattes älskade Qrosseloss finns inte mer, så j-vla svårt att ta in, fast jag har vetat att denna dag lurade runt hörnet sen den dagen vi fick röntgenresultatet och krasst kunde konstatera att det var illa med armbågarna.

Jag tog ett beslut då att inte lägga honom under kniven, och jag är fortfarande övertygad om att jag gjorde rätt.
Han har fått vara hund så länge som det bara gick, för en vecka sen flög han som ett skållat troll i skogen, blev halt och det uppdagades att hela benet var svullet vid koll hos veterinär.
Vila, korta promenader och kylning gjorde ingen verkan och en akuttid för röntgen var bokad igår.
Innerst inne så visste jag redan att det var kört, men det sista som överger en är den lilla strimma av hopp som det går att klamra sig fast vid.
Röntgenbilden släckte det hoppet ………
Det är inte rättvist att en hund som har så mycket kvar att ge ska måste somna för att benen inte bär.
Men ibland poppar de upp, dessa olyckshundar som trots att de är avlade efter konstens alla regler inte får en chans till ett helt liv.
Qrossen är nog den mysigaste hund jag har haft, jag kan känna känslan av hans torra nos som försiktigt snusar mej i örat, han älskade att hänga med på allt och kunde driva mig till vansinne med sitt skällande och ylande.
Jag skulle kunnat göra mycket för att fortfarande få hålla den där stora bruna tassen i min hand, men inget i hela världen hade kunnat laga hans söndertrasade leder.
Vi hade kunnat sätta in ytterligare smärtlindring, men då det fanns en misstanke om att det även kunde vara en tumör i leden trots att blodproven inte påvisade det så ville jag inte riskera att han skulle utsättas för ett benbrott.
Då man kommer in på en akuttid så blir det mycket väntan, i väntan på resultatet av blodproven så bestämde jag mig för att ta med honom hem och gå till ”vår” veterinär för ett sista avsked.
Sittande i bilen storbölande så började jag fundera på hur jag tänkte, det blir ju inte enklare för mej och definitivt inte bättre för honom att ha ont i några dagar till, och jag ska bryta ihop en gång till och fortsätta ha den här orosklumpen skvalpande i magen?
Så när vi blev inropade igen så tog jag beslutet att låta honom somna direkt.
Jag fick medhåll av veterinären för oavsett om vi ökade och tillförde mer smärtlindring så fanns det inga garantier, och benet var så pass svullet att det hämmade honom kraftigt.
Qrossen var lugn under hela dagen, han ömsom sov, ömsom slickade bort mina tårar, jag förstår ju att han har haft ont, han har bara inte visat hur ont han faktiskt har haft, livsglädjen har trängt undan smärtan och han har bitit ihop tills det inte gick längre.
Så nu springer du på de evigt gröna ängarna med ben som bär, vem ska nu bunta ihop Majken när hon inte sköter sig?
Det är väldigt tomt och tyst här nu på en gata i stan, inte ett skall har hörts på hela dagen, Majken har också tystnat och förut när jag kom hem med bilen så var huset knäpptyst, det ska inte vara tyst, det ska vara en förväntansfull Qross som skäller och ylar och som ska tränga sig ut genom dörren när jag låser upp, vilket har varit irriterande förut, nu när det aldrig mer kommer att hända så saknar jag det så värker i själen.
Oddsen var aldrig på din sida älskade hundskrälle men jag har försökt att ge dig ett så bra liv som möjligt på den alltför korta tid som du tassade vid min sida./ Din matte

Minnen som rört vid vårt hjärta går aldrig förlorade …….